Det går om man vill med rätt vilja, tempo i sin träning och rehab kommer man dit man önskar. Man blir glad som en speleman av det
Jaha! Då sitter man här och tänker och känner efter vad som hände i dag, men dagen började först med att äta en riktigt god frukost med stora tjejen (som snart ska flytta hemifrån, snyft), hennes pojkvän och bästa frun. Sen begav de sig i väg till IKEA inför flytten (lite mer snyft).
Själv vad det dags att plocka undan och göra snyggt till de kommer hem. Sen kom tanken. Varför inte köra ett litet löppass ute i det härliga vädret. Sagt och gjort. Fram med skor, kläder, mössa och vantar.
Målet var att ta det lugn. Med Spotifys running tempo 150 så begav jag mig ut i ett lugnt tempo. Det gick en kilometer, två kilometer och även trean passerades. Ingen känning i knäet alls. Glad som en speleman var man och det var bara att springa vidare. Men herregud vad dålig kondis man har. Sjukt jobbig var det. Men att hålla en sådant ”lågt” tempo är jätte svårt. När jag kom till 4,5 km så ökade jag. Måste prova att hålla ett mer komfortabel hastighet. Allt rullade på utan känningar. Dagen slutade med 6,5 kilometer rakt in på konto. Så himla skönt.
Mina tankar går nu i tankar som ”om nu detta håller, ska jag…ska jag anmäla mig till loppet som hade varit roligt att genomföra” eller ”detta kan ju inte hålla, varför fungerade det i dag”. Ja! Man blir tokig av att tänka för mycket. Får nog sluta med det.
Men nu känner jag mig nöjd. Sitter här på tåget hem till min pappa och känner hur det kryper i benen efter löpningen i dag. En riktigt god känsla. Den är den känslan som jag längtat efter så länge.
Ha nu en super skön helg på er där ute och ha en skön första advent på er. Kramas lugnt. Finns en till alla 😉
/Jens
Lämna ett svar